Collboll - Mitt liv i Gambia

Jag kan inte förstå varför du lämnade mig.. Du flyttade inte, du dog inte, du bara valde att lämna mitt liv.. Jag klandrar dig inte, absolut inte, men jag tycker att jag förtjänar en bättre förklaring än "jag kan inte"..

Under många år så var du mitt liv, min klippa i stormen och mitt paraply i regnet. Din vänskap betydde allt för mig och jag vet att jag inte hade klarat mig igenom många stunder om du inte hade stått bredvid och hållt min hand. Det sjukaste av allt var att alla trodde att vi en dag skulle bli ett par, för vi var som gjorda för varandra men jag ville aldrig förstöra våran vänskap, den var för värdefull. För värdefull för att slänga bort eller riskera.

Jag vet att andledningen till att vi idag inte säger ett ord till varandra är bådas fel, lika mycket mitt som ditt. Men, kunde vi inte gjort det på något annat sätt? Jag är så lycklig för din skull, för allt du har i livet men ibland bara önskar jag att jag kunde ha en liten plats i ditt liv. Bara det att jag inte längre kan ringa dig för att dela goda nyheter eller för att få gråta mot din axel..

Livet har sin gång och vi fick våra år tillsammans. Men är det menningen att jag bara ska nöja mig med det, minnen? Jag vet inte ens om jag kommer visa det här för någon eller om jag ens sparar det, men på något sätt känns det som att jag skriver till dig och det är skönt att få ur sig vissa tankar ibland.

Det vi hade var inte kärlek på ett pojk/flickväns vis, det var riktigt vänskap och kärlek till varandra som visade oss många gånger att vi kunde ta oss igenom allt så länge vi gjorde det tillsammans..

Jag saknar dig, inte dig som den du är nu, utan dig som du var under våra år..