Kärlek
Började tänka väldigt mycket på det här med kärlek efter att jag läste cassandras blogginlägg.. Det va för det första väldigt chockerande att läsa hur hon är glad över att hon hitta kärleken eftersom det alltid har varit hon som avstått från förhållande. Men jag är glad för hennes skull (även om hon och danne är som ett gift gamalt par och det kan vara jobbigt att vara med dom ibland) :P
Jag har insett att jag inte är en förhållande människa, inte nu åtminstånde. Jag trivs bra med att vara singel, inget tjaffs, ingen annan att tänka på, bara göra det jag vill. Kärleken förstör ju så mycket. Man är lycklig fram till den dagen när allt tar slut, då känns det som att hela ens värld rasar samman, man mår bara skit och oftast kommer kommentaren "jag ska aldrig mer bli kär".. Men vafan sen när man hittar en ny så sitter man ju fast på kroken som en mask igen, men man tänker ju alltid "den här gången blir det bättre", "han är inte som den andra" osv.. Men let´s face it, alla killar i min ålder är likadana! Men självklart ska jag inte sitta här och bara skylla på er killar, absolut inte, vi tjejer kan vara rätt fucked up ibland vi med. Jag vet att jag kanske inte är världens ängel när det kommer till förhållande men det har ju mycket med vad som har hänt mig tidigare när det kommer till grabbfronten.
Det kanske är därför jag trivs med att vara singel? Jag kan ju inte bli sårad om jag inte är kär i en kille.. Fast ifs så blir jag aldrig kär, får känslor visst, men kär, nej. Det är få gången jag känt den där fjärilar i magen känslan även om jag har dejtat killar. Men allt det kanske ändras den dagen den rätte kommer in i bilden, ska man tro på att det finns en för alla? Jag tror att om det är så, så har jag redan träffat honom, men vi fungerar inte tillsammans, är det logist?
Alla har ju erfarenhet på ett eller annat sätt av att bli sårad, få sitt hjärta krossat. Varför söker man då så desperat efter en ny kärlek? Vill man uppleva den smärtan igen? Visserligen kan man inte styra sina känslor men det finns ju dom människorna där ute som letar för att dom vill vara kära, men är det för att ersätta den förra, är det ett sätt att gå vidare?
Jag vet faktiskt inte vad det är med oss, jakten efter lyckan, kommer man verkligen hitta true love en dag eller lever vi i en fantasi värld fylld med hopp? Om någon vet, så vasegod, ge mig svaret för jag vill veta.. 
Kring förnäma Slottsdamer skulle den unga riddaren uppvakta de sköna kvinnorna med mycket strikt etikett och under stor diskretion, Till detta hörde att han skulle utsätta sig för vilka strapatser som helst för att tillfredsställa damens nycker, törsta och sukta efter en ENDASTE blick från henne och gärna dikta de mest smäktande kärlekssånger till hennes ära.
Hon å sin sida fick varken nonchalera eller uppmuntra honom för mycket, en lätt fångad kvinna var inte värd att dyrka, - en kvinna som var ointresserad av svärmerier var ingen riktigt kvinna och bara värd förakt, just här skapades alltså en för Väster landet helt ny kärlekssyn, den romantiska och svärmiska.
