Still standing...

Det har varit mycket på senaste tiden, skolan har dragit igång och har aldrig kännt mig mer stressad, jag sa upp mig från jobbet och måste bara säga hur svårt det va att gå därifrån. Helt sjuk..
Så nu sitter man här, sena kvällen, överdos av kaffe och way to mutch cigg om dagarna. But that´s life. På senaste tiden har jag känt mig extremt deprimerad men samtidigt så jävla älskar av några personer (dom som får en att orka upp på morgonen) och jag tror nog att ni faktiskt vet vilka ni är :) Tack för ni får mig på bra humör när allt går ut för och tack för ni vet exakt vad ni ska säga <3

Det som känns så sjukt är att jag måste förklara hur jag känner, förklara varför och när och hur och var osv. Ska jag verkligen vara tvungen till det? Ska det inte vara ganska självklart?
Jag orkar inte kämpa längre, jag orkar inte tänka, göra eller överhuvudtaget visa att jag bryr mig och att det gör ont. Jag hoppas bara att någon dag så ramlar poletten ned och kanske ni äntligen förstår...

Over and out!

Vad vore livet utan hinder?

Kommentarer




Kommentera inlägget här!



Namn  
Epost    
Blogg    


Kom ihåg mig?

Trackback